Hans poäng är rätt ordinär egentligen: vägen till målet är lika viktig, om inte viktigare, som målet i sig. Men J.J. Abrams undviker plattityderna genom att skriva en personlig och stilistiskt finurlig text om det härliga med hemligheter. Här bjuds bland annat en god dos igenkänning för alla oss som i barndomen fuskat oss igenom kluriga Nintendo-spel. Dessutom lite insikt i hur det känns att få sitt Stålmannen-manus slaktat på webben redan som utkast och varför J.J. Abrams ibland går i skivbutik 2009.

Trevlig läsning om de kanske viktigaste beståndsdelarna i själva berättandet: nyfikenhet och förväntan. Artikeln hittas här.

Jag hyser egentligen ingen stor nyfikenhet på hur det går till bakom fasaden i restaurangvärlden. Det vet man väl på ett ungefär. Därför är det faktiskt en bedrift av Steve Dublanica att jag ändå glatt plöjer mig igenom de 200-någonting sidorna av denna bloggbaserade bok som utspelar sig i en mycket begränsad del av New Yorks restaurangvärld.

Det händer liksom inte så mycket. Ändå lyckas författaren göra det riktigt intressant - på ett trevligt och lågintensivt sätt. Storköksrealism skulle man kunna kalla det. För berättandet känns verklighetsnära och ärligt. The Waiter är en bra servitör när han är på topp. Men han är inte alltid på topp. Precis som det är med folk. Och folk är just vad som driver denna berättelse.

Folk är jäkligt konstiga helt enkelt. Och en restaurang på den övre delen av skalan lockar några av de konstigaste. Från alkisarna till de rena galningarna, de prostituerade, finanssnubbarna, matsnobbarna och matposörerna. Och vem kunde ana att det skulle vara skådisen Russel Crowe som till slut avslöjade den anonyma nätkändisen The Waiter från bloggen Waiter Rant.

Charlie Brooker - Dawn of the Dumb

Jag har bara läst 88 sidor i den här boken. Men jag måste nog stanna här och skriva en rekommendation. För även om resterande 250 sidor är skräp så är de första åttioåtta fantastiska så det räcker. Och det trots att jag ibland inte har en susning om de brittiska tv-personligheter som The Guardians tv-krönikör Charlie Brooker, denna gudbenådat effektiva skribent, skriver om.

Han skriver så bra att jag säkert 20 gånger under dessa 88 sidor får lust att springa till närmaste Gallerix (finns de längre?) och trycka upp citat från boken på en t-shirt. Som när Charlie Brooker beskriver grundaren av en framgångsrik restaurangkedja som: “an obscene combination of unimaginable personal wealth and pretentious facial hair”. Jag sa ju att det är fantastiskt. Sågningen av populärfilosofen Alain de Botton är också oerhört underhållande och, inser jag förtjust när jag läser den, oerhört välförtjänt.

Nu måste jag kolla in Charlie Brookers egna tv-show Screenwipe som en vän nyligen beskrev som “Världens bästa tv”. Jag räknar kallt med att det stämmer.

META: Tack till toksköna Dieselverkstadens Bibliotek som fick mig att upptäcka Charlie Brookers sylvassa penna.

Michael Connelly - The Brass Verdict

Det gick nog ganska snabbt för Michael Connelly att skriva The Brass Verdict. Och det betyder inte att den är dålig. Tvärtom. Men det märks att författaren har typ tiotalet böcker under bältet. För den här storyn är ruggigt stilsäker och rappt berättad. Detta trots en ganska avancerad intrig som kretsar kring en mordrättegång. Helt klart på samma nivå som John Grishams bästa legala intriger. I The Brass Verdict återanvänder Michael Connelly till försvarsadvokaten Mickey Haller som han introducerade i sin förra bok The Lincoln Lawyer. Jag gillade den boken helt okej. Men inte så mycket mer. Men till den här luntan har författaren höjt ribban. Framförallt är det mer driv i texten och karaktärerna funkar bättre. Här återser vi också Connellys meste protagonist, den mustaschprydde polisen Harry Bosch, som genom åren pendlat från perfekt fiktiv deckare till mer än lovligt träig hjälte. Nu ses han som bifigur lite från sidan, så att säga, vilket faktiskt är ett ganska trevligt sätt att se honom.

Det ligger inte långt bort att vid första bekantskapen avförda True Blood som en simpel ursäkt för producenterna att frossa i sex och blodstänk. Om den inte varit så välgjord och charmig, vill säga. Och dessutom ovanligt känsligt castad för att vara en slaskig amerikansk vampyrserie. Detta är också något så skönt som en tv-serie-säsong som faktiskt har en genomgående och hyfsat linjär story och ett riktigt slut. Uppfriskande.

Upplägget är toksoft för alla vampyrdiggare och känns faktiskt lite nyskapande i den här redan rejält exploaterade genren. I korthet: Vampyrer finns mitt i bland oss (mer specifikt i den amerikanska södern), ungefär som vilken minoritet som helst. De kan leva utan att äta på människor om de dricker syntetiskt blod på flaska. Om människor dricker vampyrblod blir de knashöga vilket gör att en del vänder på steken och jagar vampyrer för blodet. Några vampyrer är snälla och andra mer som, typ, vampyrer. Och alla ligger med alla i vänstervarv. Bra tv.

Alltid när jag läser en ny David Sedaris så hoppas jag innerligt på att att få läsa om hans yngsta bror Paul. En fantastisk karaktär som svär i varannat andetag och kallar sin golvslipningsfirma för Silly P:s Hardwood Floors, eftersom Silly P skulle vara hans artistnamn om han vore en gangstarappare. Kapitlet You can´t kill the Rooster i Sedaris bok Me Talk Pretty Some Day som handlar om brodern är fortfarande bland det roligaste jag läst. Så lite besviken blir jag när inser att detta alster inte bjuder på så mycket nytt stoff om Paul. Men vad gör väl det när jag får Sedaris framställningar om vad som händer när man hänger upp ett mänskligt skelett i sovrummet, när maskar lever i människor och när man liftar med en långtradarchaffis som bara vill prata om oralsex. För att inte tala om dagboksanteckningarna om missbruk, misslyckanden och språkförbistring under en sluta-röka-resa till Japan. David Sedaris är en imponerande skribent som kan spreta iväg till synes utan gränser i sina berättelser och ändå knyta ihop säcken sömlöst i slutet. Ofta på sista raden.

Kem Nunn - The Dogs Of Winter

Kem Nunn bjuder här som väntat inte på någon solig surf-story med blått vatten, flip-flops och varm sand mellan tårna. I The Dogs of Winter är det som titeln antyder vinter. Med kallt, skitigt vatten och enorma vågor som dödar. För att inte tala om hajarna som också gillar de kalla vattnet i norra Kalifornien. Avdankade och pillerberoende surffotografen Jack Fletcher får jobbet som ingen kan tacka nej till. Han ska plåta surflegenden Drew Harmon på den mytomspunna vågen Heart Attacks som endast kan nås från otillgängligt indian-land. Men finns verkligen den omtalade vågen? Och vilka demoner lurar egentligen i huvudet på den pensionerade surfstjärnan? Det är verkligen ingen feelgood-bok. Stundtals rejält obehaglig. Det är död, våld och galenskap. Men också försoning och lite magi. Känslan är lik den jag får av att titta på Twin Peaks. Här finns samma typ av amerikansk avkrok. Ett sånt där det alltid verkar vara höst i filmer och böcker. En bok som vägrar lämna mig efteråt.

Fakta:

The Dogs of Winter av Kem Nunn, utgiven 1997, No Exit Press.

Läs mer om Kem Nunn hos No Exit Press,

Givetvis kastar jag mig över en ny George Pelecanos. Här är en författare som alltid levererar. The Turnaround bjuder inget revolutionerande nytt om man läst de tidigare. Men George Pelecanos skruvar alltid till det lite. Här finns alla vanliga Pelecanos-teman som våld, ras, hederliga småföretagare och manlig vänskap och förbrödning. Men i The Turnaround finns ett ganska bra porträtt av föräldraskapet och dess motstridiga känslor av obeskrivlig kärlek, kommunikationsvårigheter, otillräcklighet och rädsla. Som verkligen berör. Barn och föräldrarelationer har funnits länge hos Pelecanos. Men här tar han det upp en nivå. Nära, äkta och lite jobbigt känns det. Möjligen är inte intrigen någon av Pelecanos starkaste. Men med en sån här författare spelar dit inte så stor roll. Det är bra skit ändå.Intressant för Pelecanos-fans är att miljön i denna bok till stor del är författarens egen. Hans far hade ett matställe liknande bokens Pappas & Sons som George Pelecanos en tid drev när fadern blev sjuk.